Irlands Historia

Irlands förhistoria

Irlands ursprungsinvånare består av flera olika folkslag som invandrat. Först kom förmodligen iberierna från den pyreneiska halvön. Sedan kom kelterna på 300 f.Kr. De trängde lätt undan iberierna pga kelternas långt framskridna vapensmideskonst.

Fyra keltiska kungar tog makten på ön och låg ständigt i krig med varandra.

På 400-talet kom den katolska missionen med bl a S:t Patrick. Katolicismen fick snabbt fotfäste och snabb byggdes kloster och skolor. Vikingarna härjade också på ön. Under 800-talet bosatte sig många vikingar här, främst i kustområdena eg Dublin…. Men kring år 1000 enades kelterna och drev ut vikingarna.

Anglo-normader från England började bosätta sig här på 1170-talet. Först kom greven Strongbow och ville upprätta en egen normadisk monarki på Irland. Detta gillade inte den engelske kungen och skickade dit knektar för att själv ta makten på ön. Först vid mitten av 1600-talet kontrollerade England hela Irland.

England gick över till protestantism på 1500-talet, vilket fick till följd att olikheten mellan Irländarna och Engelsmännen ökade. Denna klyfta bidrog senare till att man stiftade lagar som diskriminerade katolikerna.

Englands kolonisering av Irland

På 1600-talet började intresset för Irland att öka på allvar. Man började att kolonisera Irland, många skottar flyttade dit och tog mark i besittning, på uppmaning av den engelska parliamentet. Engelsmännen och skottarna (presbyterianer) var protestanter och irländarna var katoliker.

Kolonisatörerna tyckte att de hade rätt religion och politik och kunde därförtränga undan katolikerna. Man trängde undan de ursprungliga irländarna till sämre jordar och man stiftade lagar så att de själva fick all makt. (Kan man jämföra med Sydafrikas Apartheid?). Lagarna såg inte bara till att katolikerna inte fick rösta och delta i val, utan även att de inte fick offentlig anställningen och köpa land av protestanter. De skulle också helt utelämnas åt de engelska godsägarna, som ägde marken och blev därmed också fattiga. Barnen fick inte gå i skolan. Men värst var kanske förbudet mot deras religion. De fick inte bygga några kyrkor och ha offentliga gudstjänster. Många irländare utvandrade pga detta till Amerika.

Slaget vid Boyne 1690

Som sagt: historiens rötter går djupt. Till exempel till 1690 och slaget vid Boyne då engelsmännen besegrade de katolska irländarna som därefter berövades rätt till egendom och jord, liksom alla politiska rättigheter.

Den nordligaste provinsen Ulster ”protestantiserades” genom systematisk inflyttning av protestantiska bosättare från Skottland och England…..hade redan påbörjade tidig 1600 talet…. Katolikerna fördrevs till provinsens ofruktbara västliga delar medan bosättarna kunde lägga beslag på de bästa områdena.

Det dröjde till 1829 innan katolikerna återfick politiska rättigheter. Men diskrimineringen fortsatte, även efter det delvisa självstyret 1921, eftersom britterna i praktiken överlät styret åt de protestantiska unionisterna.  De styrde med hjälp av en omfattande diskriminering och militarisering av samhället (genom bland annat Royal Ulster Constabulary) och genom manipulering av valsystemet.

Så sent som mot slutet av 1960-talet rådde inte lika och allmän rösträtt. Den var knuten till egendomsinnehav, vilket innebar att en fjärdedel av den vuxna befolkningen var berövad rösträtt, och av dessa var tre av fyra katoliker.

(Slaget om BOYNE….Battle of the Boyne)

Båda kungarna befallde sina arméer personligen. William hade 36.000 män och James hade 25.000 - det största antalet trupper någonsin utplacerade på en irländsk slagfältet. Engelska, skotska, holländska, danskar och Hugenotter (franska protestanter) består William armé (Williamites), medan James 'män (Jacobites) var främst irländska katoliker, förstärkta med 6.500 franska soldater skickas av kung Ludvig XIV. På spel var den brittiska tronen, fransk dominans i Europa och religiös makt i Irland.

William läger var på norra sidan av floden. James var på södra sidan med de två arméerna mot varandra. William kamp plan var att fånga den Jacobite armén i en kniptångsmanöver. Han skickade 10.000 män mot Slane som drog huvuddelen av Jacobities uppströms svar. Med 1.300 Jacobites postat i Drogheda, var bara 6.000 kvar på Oldbridge att konfrontera 26.000 Williamites. Alla striderna ägde rum på den södra sidan av älven, som de kraftigt underlägsna Jacobites försvarade sin position mot de framryckande Williamites. William själv passeras Drybridge med 3500 monterade trupper.

Den kniptångsmanöver misslyckades. Kung James armé retirerade över floden Nanny på Duleek och regrouped väster om Shannon att fortsätta kriget.

Ungefär 1.500 soldater dödades vid Boyne

De flesta katolikerna var fattiga och undertryckta av engelsmän och missnöjet ökade. Den engelska regeringen blev tvungen att lätta lagarna mot katolikerna på 1790-talet. Religionen blev tillåten och katolikerna blev mer fria från godsägarna. Men fortfarande fick inte katoliker sitta på höga poster, som ämbeten eller i parlamentet. Engelsmännen var rädda för att hamna i katolskt styre och därför behöll man många av lagarna.

Unionen

De franska revolutionära idéerna spreds till irländarna och framför allt till de som var välutbildade. 1798 gjorde man uppror. Det var advokaten Wolfe Tone som blev ledare. Han samlade både katoliker och protestanter i sitt parti: Society of the United Irishmen. Partiet krävde olika reformer, bl a fullständig frihet för katolikerna och att England drog sig bort från irländskt territorium.

Upproret planerades tillsammans med fransmännen. Engelsmännen blev oroliga att dessa tillsammans skulle kunna krossa England. Men upproret krossades totalt och Wolfe Tone begick självmord i fängelset.

Engelsmännen visste att Irland var Englands svaga länk och något var tvunget att göras. Genom en union skulle England få ett starkt grepp om Irland. Andra fördelar med en union var att den protestantiska befolkningen, som var i minoritet inte riskerade att hamna under katolskt styre.

1801 fattade parlamentet i Dublin beslutet om unionen mellan Irland och England. Många av ledamöterna var mutade så unionen gick i genom utan beskymmer.Nu börjar en lång tid för Irland i union med England. Många Irländare var ändå positiva till unionen. Lagarna hade mildrats och katolikerna hade delvis fått det bättre. Några små uppror mot unionen förekom dock. Den protestantiska minoriteten var också nöjda, de räknade med skydd från England.

Styre, lagar och polis

Dublinparlamentet upplöstes helt och allt styrande skedde från parlamentet i London. Istället fick Irland en Lordlieutenant som representerade Irland. Statssekreteraren som stod under Lordlietenanten skulle övervaka Irland och svara på frågor i underhuset. Detta var Irlands mest inflytelserika person och var ledamot i den engelska regeringen. Nackdelen var att han ofta var tvungen att vistas i London och kunde inte sätta sig in i Irlands problem tillräckligt bra.

Befolkningen i Irland var dessutom mycket förtryckta av polisen (I början var det militären). De skulle vräka fattiga arrendatorer och slå ner uppror. Den uppfattades av irländarna som en förtryckarmakt och var därför mycket hatad.

Även av domstolarna var befolkningen förtryckta. Alla domstolar fördes på engelska medan folket oftast pratade gaeliska (Keltiskt språk som blev en viktig symbol för frihetskampen). Befolkningen hade inte heller någon rätt till advokat och okunskapen till lagarna var stora. Lagarna skärptes hela tiden och blev hårdare mot den irländska befolkningen. Det blev inte bättre för irländarna med unionen.

Missnöjet med unionen

En opposition mot unionen började växa fram. Ledare blev Daniel OConnell. Han kunde prata både engelska och gaeliska och nådde därför ända ut i byarna. 1823 bildade han Catholic Association som hade två mål: Att Irland skulle bli fritt eller total jämlikhet med engelsmännen och att arrendena hölls på en rimlig nivå. Han fick stöd för sina politiska idéer av alla samhälles skikten och på ett fredligt sätt förde han fram sina klagomål. OConnell var en lysande talare och gjorde sitt folk nationellt medvetet och pekade ut vägen mot friheten. 1826 vann OConnells organisation parlamentsvalen.

Under denna tiden var Irland överbefolkat och Europas fattigaste del. Jordbruket och industrin var efterblivet och 1845 slog potatissjukan till i Irland. Svälten härjade i Irland några år och en miljon emigrerade till Amerika. En halv miljon svalt ihjäl eller dog i olika epidemier. Missnöjet mot unionen växte sig ännu starkare bland folket.

1868 kom den liberale ledaren William Ewart Gladstone till makten i England. Diverse uppror (Upproren stod IRB för. IRB - The Irish Republican Brotherhood) på Irland åren innan fick honom att inse problemet på Irland. Han genomförde då två viktiga reformer: avvecklade den protestantiska statskyrkan på Irland och införde en lag som gjorde arrendatorernas ställning till godsägarna bättre.

Samtidigt som Gladstones reformer pågick uppstod det en politisk rörelse i Irland, som skulle lösa den Irländska frågan på ett annat sätt. Denna rörelse kom att kallas The Home Rule Association. Dess starke ledare blev Charles Stuart Parnell, som var protestantisk godsägare. Han blev snabbt Englands mest hatade politiker, men samtidigt Irlands mest populäre person. Han blev kallad Irlands okrönte konung.

En annan organisation som endast bestod av arrendatorer, började att demonstrera med fredliga metoder mot godsägarnas vräkningar av arrendatorer. Man ville dock slå ihop The Home Rule Association med denna organisation och så skedde också. Tillsammans fortsatte man kampen mot frigörelsen. Bl a vägrade man godsägarförvaltaren Charles Boycott att få nya arbetare att bruka hans mark, efter det att han hade vräkt några arrendatorer. Härifrån härstammar ordet bojkott. Denna aktionen blev mycket framgångsrik och fortsattes att användas. Aktionen ledde till att den konservative regeringen, som vid denna tiden var vid makten i England, år 1885 ställde pengar tillförfogande, så att bönderna kunde köpa marken av sina godsägare. År 1918 ägde 60% av de irländska bönderna sina gårdar själva.

Men The Home Rule Association var inte helt nöjda och kampen för Home Rule fortsatte. Man lyckades att få vågmästarroll i det engelska parlamentet. Men självstyret blev ändå ingen verklighet, trots att liberalerna med Gladstone i spetsen lade fram ett förslag till Irländsk självstyre.

Istället bildade Journalisten Arthur Griffith 1899 en ny politisk rörelse, Sinn Fein. Det är gaeliska och betyder vi själva. Han ville genomföra självstyre för Irland omedelbart med fredliga medel. Planen var att man helt enkelt skulle ta hem ledamöterna och bilda ett eget parlament. Engelsmännen skulle dra sig tillbaka och finna sig i det. Sedan skulle landet utvecklas och problemen med jordreformerna skulle lösas. 1905 blev Sinn Fein ett parti, men några år senare övertogs partiet av medlemmar ur IRB och blev ett revolutionärt parti.

1912 fick liberalerna makten igen i England. Denna gången gick beslutet om Irländskt självstyre igenom och skulle börja gälla 1914, men så blev det inte. Ett världskrig kom emellan och man sköt upp genomförandet tills när det blev fred igen.

Påskupproret

Efterhand minskade tron på en fredlig metod att få självstyre i Irland och man blev beredd att ta till vapen. 1913 började man organisera en armé som fick namnet The Irish Volunteers. Efter ett år fanns 180 000 intresserade med. Vad man egentligen skulle ha armén till var oklart, men till en början tyckte man att armén skulle försvara det Irländska parlamentet när man fick ett sådant. År 1915 bildade Pearse en hemlig generalstab för armén och förberedde ett uppror mot England. Man fick inte tillräckligt med vapen och efter ett missförstånd dök bara 1500 man upp på upprors dagen. Upproret blev ganska snabbt nedslaget och upprorsmakarna avrättades.

Unionsdelningen

Kampen blev hårdare för ett fritt Irland och upprorsmännen blev hjältar bland folket. Sinn Fein förknippades med påskupproret trots att de inte hade med varandra att göra. Detta ledde till att Sinn Fein blev mycket starkare. När Sinn Fein blev starkare, ville man i det engelska parlamentet få till en uppgörelse. Uppgörelsen gick ut på att 26 av Irlands 32 grevskap skulle bli fria, medan de övriga som var Nordirland skulle vara kvar i unionen. Detta gillade inte folket och Sinn Fein fördömde uppgörelsen.

Istället gjorde man så att de ledamöter från Sinn Fein, som blev valda, inte begav sig till det engelska parlamentet. Man bildade ett eget parlament, Dáil Eireann. Datumet var 21 januari 1919. Eamon De Valera blev president och utsåg en regering. Till försvar hade man en frivilligstryrka på 100 000 man.

Med hjälp av pengar från hjälpinsamlingar i Amerika till Irlands frigörelse, bildades IRA (Irish Republican Army) av medlemmar i Sinn Fein. Dessa trupper förde ett gerilla liknande krig mot engelsmännen. Tiden efter republikens utropande blev hård med mord, bränder och tortyr mot civilbefolkningen. Hatet mellan folken ökade. Många upprörande händelser stärkte den republikanska viljan hos folket. Detta krig pågick tills i juni 1921.

Men det var inte bara engelsmän mot Irländare i konflikten. De som tyckte att Irland skulle förbli en union kallas unionister och bestod mest av protestanter . I Nordirland var unionist tanken starkast, för här var protestanterna i majoritet. Dessa var oroliga för framtiden och gick till attack mot katolikerna. Oroligheterna spred dig snabbt till hela Irland. Landet var djupt splittrat. Det var republikanerna som ville ha en Irländsk republik i större delen av Irland mot en majoritet av unionister i Nordirland konflikten stod mellan.

Hur Nordirland blev till!

När England stred mot Irland på 1500-talet mötte de störst motstånd i Nordirland och när tillslut England segrade beslöt kungen att detta område skulle bli ett protestantiskt fäste. Man lockade skottar och engelsmän att bosätta sig här. De tog marken i besittning och trängde undan katolikerna. De katoliker som stannade kvar, blev drängar eller arrendatorer. Protestanterna bosatte sig på hela Irland, men de gick hårdast fram i Nordirland. Tillslut var de i majoritet i Nordirland.

En annan orsak till att skillnaderna blev så stora mellan Nordirland och övriga Irland, var industrialiseringen. I söder fanns ingen industri alls, medan Nordirland hade en stor produktion av linnetextiler. Handeln skedde helt och hållet med England och Nordirland blev därför mycket beroende av moderlandet.

Förhandlingar

Parlamentet i England började arbeta fram ytterligare en Home Rule lag för Irland. Man fick kritik från Engelska skattebetalare, som tyckte att kriget kostade för mycket och inte ledde någon vart. Den nya lagen innebar att man fortfarande delade Irland i två delar. Det var Nordirland som bestod av nästan hela Ulster och det var resten av Irland. Båda delarna skulle ha ett eget parlament och dessutom ha representation i det engelska parlamentet. Meningen var att delningen av Irland skulle kunnas upphävas och Irland bli helt enat om Nordirland ville det.

Republikanerna avvisade dock lagförslaget och förklarade krig mot delningen. Kriget varade inte länge och kort därefter undertecknades ett vapenstillestånd och förhandlingar tog vid igen.

Man började genast att förhandla i London. Irlands utrikesminister, Arthur Griffith (Sinn Fein’s grundare) skickades dit. Man diskuterade framförallt delningen av Irland. 6 december 1921 undertecknades ett avtal om en självstyrande republik Irland (Även kallad dominion). Enligt avtalet hade Nordirland full rätt att få bli kvar i unionen, om man önskade. Irlands frihet skulle inte bli fullständig, för den engelska flottan hade möjlighet att gå in i irländsk hamn. De irländska ledamöterna skulle svära trosed till Englands kung. Trots dessa allvarliga inskräkningar visade det sig i Irlands första val, att en majoritet av folket var för avtalet.

Irland råkade in i ekonomisk kris med dålig budget och stor arbetslöshet. Lite hjälp i starten fick man i form av ekonomiskt stöd av England. Som armé och polis fick IRA tjäna. IRA ville dock inte sätta sig under någon makt utan förblev självständiga.

Inbördeskriget

Den 28 juni 1922 bröt ett inbördeskrig ut i den nya republiken. Inbördeskriget började med att en viktig person mördades i sitt hem. Det var Henry Wilson som mördades. Han hade gjort en hel del uttalanden om Nordirland. Man trodde att han låg bakom terrorkriget mot katolikerna i Nordirland. Sex dagar efter mordet bryter inbördeskriget ut. Kriget stod mellan IRAs ledare Collins och Sinn Feins ledare De Valera.

Kriget fortsatte ut på landsbygden och övergick till gerillakrig. Tre månader efter utbrottet blev Collins ihjäl skjuten. Efter ytterligare ett år av krig avbröt De Valera inbördeskriget och IRA gick under jorden. Kriget ledde bara till att en ny president tillträdde. Det blev Cosgrave, en gammal anhängare till Sinn Fein.

Gränsdragningen

I maj 1921 hölls de första valen i Nordirlands parlament (Stormont parlamentet). Irland hade i enlighet med Englands Home Rule lagar ett eget parlament. Här tog Unionisterna en stor majoritet av mandaten. Problemet med Nordirland var att England hade ett intresse att skydda sina landsmän, medan de irländska frihetskämparna ville att hela Irland skulle bli självständigt och enat. Man hade en speciell kommission, som skulle sköta gränsdragningen mellan Irland och Nordirland. Irländarna trodde att man, genom att visa samförstånd med

protestanterna, helt enkelt skulle ta bort gränsen mellan länderna. Så blev det alltså inte. Man lät istället gränserna vara som de var från början, dvs rena skrivbordsprodukter. Det var Irland och England som tog beslutet om gränserna, utan att se till invånarnas hänsyn. Irland och Nordirland gick varsin väg efter denna händelse.

Irland

I Irlands parlament återtog De Valera makten. Han började att lösgöra Irland helt ifrån England. Vissa av inskränkning arna avskaffades. 1937 infördes en ny författning för Irland. Den gjorde Irland till en suverän, oberoende och demokratisk stat. Åtminstone på papperet, men i verkligheten kom den slutliga frihetsförklaringen 1949. Då blev gränsen mellan Irland och Nordirland helt permanent.

Irland blev en neutral och fri stat.

Nordirland idag

I Nordirland står två politiska idéer mot varandra. Det är unionisterna och nationalisterna. Inom de politiska idéerna finns det olika inriktningar. T ex republikaner, labour (Inom nationalisterna) och lojalister (Inom unionisterna). Den primära frågan som skiljer politiken i Nordirland, är naturligtvis delning mellan Nordirland och Irland. De flesta som vill ha ett enat Irland är katoliker, men många protestanter tycker också så. Däremot är unionisterna, som är för unionen med England, nästan enbart protestanter. Observera att konflikten inte är en religionskonflikt, utan en politisk konflikt om Irlands delning.

Konflikten fortsätter i Nordirland

Under andra världskriget stod Irland neutral medan Nordirland och England var helt indragna i kriget. Dublin blev till och med bombat av Tyskarna och 700 människor dog. Detta bidrog oerhört mycket till att klyftan mellan länderna ökade.

Protestanterna i Nordirland har alltid varit rädda för att den katolska södern skall ta övergreppet. Den oron lever kvar än idag och ger upphov till dagens konflikt. Under 1940-talet förtryckte man katolikerna ännu mer. Gränsdragningen var gjord på ett sådant sätt, att protestanterna hade majoriteten i Landet. Dessutom delade man in valdistrikten på ett sådant sätt, att protestanterna blev överrepresenterade i parlamentet.

Orangeordern som existerat sedan 1795 hade hela tiden utövat sin verksamhet som syftade till att förtrycka katolikerna. Efter delningen fick orangeordern flera medlemmar och inriktade sig nästan bara åt Nordirland. Man hade inflytande i flera myndigheter och skapade korruption, som tillgodosåg egna intressen. Ordern fick en stor roll i det krig som skulle börja 1969.

IRA som verkade på hela den Irländska ön, hade som mål att ena Irland. Nu när Nordirland blev helt isolerat från den resterande ön, splittrades IRA i två delar: provisoriska IRA (Provisinal IRA) som var mera nationella och aktiva och officiella IRA (Official IRA) som var mera socialistiskt och mindre aktivt. IRAs verksamhet flyttades mer och mer över till Nordirland. Det var detta område som striderna gällde. IRA var dock fortfarande helt överens om att Nordirland också skulle tillhöra republiken Irland, även när man var splittrade.

Händelserna kring 1970 i Nordirland, "The troubles"

Irland behöll ett intresse för att Nordirland trots allt skulle enas med republiken. Samtidigt som England var ovilliga att dela med sig av makten i Nordirland. Irländarna hade fortfarande sina nationalistiska idéer och engelsmännen ville fortfarande skydda protestanterna i Nordirland. Så kan man på enkelt och mycket kortfattat sätt beskriva konflikten vid denna tiden och fram till idag.

Gnistan tänds

I juni 1968 utbröt våldsamma demonstrationer mot en lag angående bostadsrätt. En protestant hade fått förtur till ett hus. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Denna händelse ledde till flera demonstrationer och sammandrabbningar med polis. Motdemonstrationer anordnades av protestanter och 1969 blev premiärministern Terence O’Neill tvungen att avgå. Hans reformer i Nordirland var inte tillräckliga och klagomålen blev större, vilket ledde till hans avgång.

För att få stopp på missnöjet var man tvungen att genomföra en kommunal rösträttsreform, vilken gav katolikerna bättre villkor i valen. Man ersatte den dåligt beryktade polisen (B Specials) med en annan säkerhetsstyrka: UDR (Ulster Defence Regiment). Man införde också något som kallades internering, vilket innebar att man fick arrestera personer om de bara var misstänkta för terrorism. Interneringen drabbade främst katolikerna.

Flera nya partier bildades: Oppositionspartiet SDLP (Social Democratic and Labour Party) som senare fick en allt större opinion med sig och ett motparti till SDLP som kallades Alliance Party. I England tog de konservativa partierna makten igen. De var inte lika positiva till Irlands enande som liberalerna. I Stormont parlamentet fick Faulkner posten som premiärminister. Ingen förväntade dock att Faulkner skulle bli framgångsrik utan anarkin tog fart istället. Under 1970 började bombattentaten på riktigt att skörda liv. Rättsmaskineriet havererade och SDLP bojkottade Stormontparlamentet vilket ledde till korruption.

Kampen mellan unionister och nationalister pågick i alla plan. Tydligast blev den på gatan. Man brände ner brittiska ambassaden i Dublin. Flera hundra bombdåd och terroraktioner utfördes. De två värsta var när IRA sprängde en engelsk militärförläggning och några okända senare sprängde en restaurang i Belfast där 130 personer omkom varav de flesta var kvinnor och barn.

Konflikten höll sig på en sådan nivå, att man inte kan kalla det för inbördeskrig. De var bara några få av invånarna som utövade våldet. På nationalistiska sidan var det mestadels provisoriska IRA som stod för terrorattackerna. Officiella IRA lade ner sina vapen för att m h a Sinn Fein på ett politiskt sätt komma till sitt slutliga mål. Även polisen och militären provocerade till våld, bl a genom arresteringar och husrannsakan.

Direct rule

Efter ett misslyckat möte med de inblandade parterna tog parlamentet i London makten över Nordirland utan hänsyn till Stormontparlamentet. 28 mars 1972 kom lagen som verkställde detta: direct rule. Stormontregeringe n ställdes undan tills vidare, sade man. Ansvaret har sedan dess legat hos det engelska parlamentet. Nu skulle engelsmännen skapa lugn i landet. För att kompensera Nordirlands maktförlust ökade man antalet representanter i parlamentet i London.

Engelsmännens strategi blev att se på konflikten ur rätts synvinkel. För att bekämpa terroristerna satte man in 20000 militärer och flera inskränkningar i lagen gjordes. Styrkorna fick nästan göra vad de ansåg vara nödvändigt. Anarkin härjade därför nästan helt fritt.

Direct rule ledde inte till någon lösning och man försökt e anordna olika medlingar med bl a FNs hjälp. Dessa stoppades dock av England och istället anordnade man konferenser. Konferenserna bojkottades dock av SDLP och konferenserna ledde heller ingen vart.

(UVF=Ulster Volunteer Force) grundades 1912 för att motsätta sig Home rule för Irland. Senare blev UVF en del av den Engelska armén som kallades Ulster Division i Första världs kriget. Dagens UVF återuppstod 1966 och de fick enligt lagen slå till mot republikanska grupper. Svårigheten var att urskilja dessa grupper och många oskylda har fått stryka med.

Nordirland efter 1974....Jag, min hustru och två små söner flyttade till Sverige, Huskvarna, augusti 1973 

Under 1974 minskade antalet terrordåd och antalet döda under året var mycket mindre än åren innan. Konfrontationerna minskade drastiskt. Detta betydde dock inte att konflikten var på väg att lösas. Terrordåden upphörde inte. Politiken fick däremot en större betydelse igen.

Rättsmaskineriet

Terrorist bekämpningen låg allra först hos den lokala polisen, men när man blev skarpt kritiserad för sitt uppförande flyttades ansvaret över till den engelska militären. Katolikerna tyckte då att rättsmaskineriet inte var neutralt och såg den som ett hot till nationalisternas idéer. 1976 återinfördes ansvaret till polisen och arméns roll blev att skydda polisen. Men i och med att polisen till största delen var protestanter, såg fortfarande katolikerna polisen som fientlig.

Nya lagar stiftades för att hantera terroristerna när polisen fick tillbaka ansvaret. Man införde speciella domstolar som skulle hantera terrorister och gjorde dem till vanliga våldsförbry tare istället för politiska aktörer. Straffen skärptes och man kunde anhålla personer eller utföra husrannsakan, utan några större misstankar.

Lösningsförslag

Några olika förslag på hur en lösning på konflikten har lagts fram av de olika parterna. Oftast har förslaget avvisats av den motstående parten och aldrig genomförts. Inte ens delvis. Man står nästan på samma ställe idag som gjorde 1974. De förslag som lagts fram är:

• Irlands enande
• union med England
• självständighet
• gemensamt styre

1973 gick både Irland och England med i EG. Detta trodde många skulle leda till att gränsfrågan skulle avta och försvinna. Riktigt så bra blev det inte men visst har samarbetet ökat mellan parterna. Framförallt med handeln. Gränsen mellan republiken och Nordirland har alltså än idag kvar sin symboliska betydelse för de skilda religionerna.

1991 försökte en minister i Nordirland att få igång en förhandlingsprocess. Den blev uppkallad efter hans namn till Brooke-initiativet. Han försökte att ena dels partierna i Nordirland med varandra och sedan ena dessa med både regeringen i den Irländska republiken och regeringen i England. Detta intiativ föll samman när parterna helt vägrade att samarbeta.

Att det är så svårt att få parterna att samarbeta beror på att frågan idag inte bara rör Irlands enande eller ej, utan också bl a den politik som skall råda i Nordirland. Vem som skall sköta rättsmaskineriet mm. Ett annat mycket stort problem är den generation som nu växt upp med anarkin och terrordåd vid spjälsängen. Erfarenheter från andra drabbade områden säger att de kommer att ta tid innan dessa barns tankar speglar något annat än terrordåd och motsättningar.

I maj 1995 försöker IRA och John Mayor, nuvarande premiärministern i England få en uppgörelse. Det är väl inte så mycket som talar för att detta skall bli en beständig lösning. Men vem vet?

Slutord

Att dra slutsatsen att problemen idag beror på historien är inte svårt. Men hur långt tillbaka då? Kan koloniseringen på 1600-talet ha betydelse? Visst, problemet i Nordirland bottnar dels i händelserna kring 1500-talet då många protestanter bosatte sig i norra Irland och dels i unionsdelningen 1921. Men varför finns problemet kvar idag?

Den frågan är svårare, troligtvis beror den på att katolikerna alltid varit förtryckta av en övre makt och vill nu helt frigöra sig denna makt medan engelsmännen är rädda för att katolikerna skall ta över hand.

Splittringen inom de olika grupperna har gjort det ännu mer besvärligt. Idag ser det inte ut som katoliker och protestanter kan leva tillsammans som färgerna på den Irländska flaggan så fint symboliserar (grön = katoliker, orange = protestanter, vit = hopp om samförstånd).

Prepared and presented to Degerfors Rotary Club 8 October 2013